Okay. För sista gången, det här om att jag är en sopa som inte vill ha någon hjälp och att jag inte vill bli frisk: det är RENT jävla skitsnack.
Jag börjar faktiskt bli förbannad när ni säger så – men sen kom jag på att jag kanske inte har berättat allt som hände på Mando. Så nu tar vi det från början, så kanske jag slipper ta det flera gånger.
Jag var inlagd på Mandometerkliniken i Huddinge. Jag fick en del hjälp, men jag kände ganska snabbt att min behandlare och jag inte alls matchade. Inte för att verka dryg eller något, men hon låg några IQ – poäng lägre än vad jag gör – och det säger jag inte för att jag vill vara elak eller något, men hon var inte av det intelligentaste slaget.
Jag har alltid legat ganska mycket före i utvecklingen, och är det något jag inte klarar av så är det att bli behandlad som ett barn, eller känslan av att folk inte lyssnar på mig. Stämningen på Mando var ungefär som i grundskolan, behandlarna var som lärare som sade "gör si, gör så".
Många gånger ringde jag upp min mamma ifrån Mando och grät för att jag var så frustrerad över att min behandlare inte lyssnade på mig, inte tog mig på allvar.
Min behandlare såg att jag hade skärt mig, men brydde sig inte. Det var en sjuksköterska som frågade varför och fick reda på att det var för att jag var så äcklad av mig själv som jag skärde mig. Sjuksköterskan tyckte att det var allvarligt och skrev upp det i datorn. Flera gånger på kvällstid fick jag lugnande för att jag fick panikattacker på grund av all mat. Men min behandlare sade inte ett ord om detta. Istället fick jag höra av henne att jag var "äcklig" som tog i min mat med händerna, jag fick höra att jag skulle skärpa mig och växa upp och att jag var för gammal för att "hålla på och tramsa såhär".
En dag tog det tvärstopp och jag fick panik över mitt tio – mellis. Ingen kom för att äta med mig och jag fick stå och vänta i evigheter. Jag kunde bara inte, allt blev bara helt fel. Och min behandlare kommer efter 45 minuter och säger åt mig att skärpa mig, jag som har gjort "så många framsteg". Jag blev så himla arg över att hon kunde vara så blind och inte alls kunde ta mig på allvar, vad var det som krävdes för att få henne att förstå?! Jag tog mina grejer och gick därifrån, och sedan dess har vi inte pratat. Hon ringde upp och var jättearg på mig en gång, och hon har lämnat flera irriterade meddelanden på min telefonsvarare. Hon är arg på mig, bara det bevisar hur gammal hon är i huvudet. Vissa människor ska inte jobba med andra människor.
Och jag tänker inte tillåta någon att psyka ner mig så totalt som dom gjorde på Mando, aldrig igen. Jag går inte tillbaka dit.
Senaste kommentarer