Gott nytt år på er! Eller snart i alla fall.
Hur ska ni fira nyår?
Jag ska bara ta det lugnt. Jag orkar inte vara bakis och jag orkar inte fira med massa människor. Jag kommer förmodligen bara att vara med några nära vänner. Dom ska upp på något berg och glo på stjärnor och fyrverkerier (som jag är livrädd för, ja).
Fast jag kommer antagligen ändra mig innan dagen är slut – men det får vi se då. Ha en bra sista dag på 2008!
Vet ni vad jag precis gjorde? Jag låg i sängen, och sträckte på mig, för jag hade precis vaknat. Och så sjunker jag ihop ganska snabbt, och vrider mig samtidigt… alltså, fy helvete vad ont det gjorde i min mage! Det kändes som att revbenen punkterade magsäcken!
Jag kunde inte andas och jag kunde inte röra mig, bara ligga som en invalid och kvida. Nu börjar det gå över, men satan i gatan, det var inte skönt.
Hur lyckas man liksom? Det är bara jag som lyckas med sådant där.
Var går gränsen för smal till för smal?
Det är så himla olika från folk till folk. Man kan vara utvecklad och ha höfter och sådant, men ändå vara jättesmal. Då är man ju smalare än en person som är lika lång men har smala höfter och liten kropp och ändå kanske väger mindre.
Ju tidigare man börjar svälta, desto mindre kan kroppen utvecklas. Dom som börjar svälta som barn fortsätter att se ut som barn i kroppen även när dom blir äldre.
Det tål att tänka på! Vill du se ut som en 13 – åring i kroppen när du egentligen är 20?
Jag tycker att det är rätt kul när folk säger "jag har gått ner ett kilo, woho!".
Allvarligt talat. Alla pendlar i vikt, ett kg är förmodligen bara vattenvikt. Så himla löjligt.
Nu ska jag gå och äta, trots att jag har enorm ångest. Tack till min mamma, som tvingar mig att äta trots att jag mest av allt vill ligga och gråta. Jag vet ju att det bara blir värre av att inte äta alls.
Nu, ångest. Fet, fet, fet.
Jag får alltid ångest när det finns massa saker jag måste göra, som jag verkligen inte orkar. Sådant är så otroligt stressande, men tyvärr så måste det göras…
Jag har suttit och kollat på Kendra, Holly (min favorit!) och Bridget halva morgonen. Det egna livet blir lite enklare när man får slippa verkligheten för en stund.
Kram på er söta bloggisar, ni vet om att ni gör mitt liv lite enklare? Kärlek ❤
Sorgligt, hon gör så mycket bra musik…
Vet ni vad jag kom och tänka på? Jag läser inte många andra anorexi – bloggar, för jag vet hur mycket dom triggar mig. Jag läser några sådana bloggar, men bara av folk jag känner.
Det lustiga är att ibland så kommer jag över någon pro – ana blogg, och så läser jag om deras "dåliga dagar". Deras "dåliga dagar" är som mina "bra" dagar! Det är så sjukt att folk kämpar för att ha det så jävligt som jag har det. Att KÄMPA för att äta lite, varje dag. Det är sinnessjukt.
Jag tycker att det är fruktansvärt lätt att svälta (vilket naturligtvis är jättedåligt, jag vet…). Och så finns det folk som kämpar som djur och ändå äter hur mycket som helst, typ dubbelt så mycket som mig på mina bra dagar. Varför ska man då ens försöka svälta? Jag förstår inte.
Kommer ni ihåg att jag bad om EN bra dag i mitt liv? Utan krångel. Utan bråk. Utan ångest.
Vet ni vad? Jag tror att jag hade den igår. Igår hade jag noll ångest, om man inte räknar med natten till idag. Jag åt en massa och jag myste tillsammans med min mamma.
Idag däremot är jag mätt. Jättemätt. Men mamma hade handlat frukost, så nu, två timmar senare, sitter jag fortfarande med den och försöker pressa ner den. För ner ska den. Jag orkar inte göra folk besvikna i min omgivning längre…
Jag och mamma har suttit i två dagar och glott på repriser på Paradise Hotel, kommer ni ihåg det programmet?
Satt och slösurfade lite nu, och hittade den här artikeln. Väldigt intressant, men samtidigt VÄLDIGT starkt av henne att erkänna att hon har anorexi och bulimi! Det tycker jag är modigt.
Jaja, nu ska jag rulla vidare med min gravid – mage. Sov gott bloggisar!
myanalife 
Senaste kommentarer