kampen mot anorexin

Tanis and the Hope

 

Tanis tog ett djup andetag, sände alla muskler och vände sig om för att springa. Mörkret skulle kanske segra, men det skulle aldrig släcka hoppet. Och även om ett ljus eller flera skulle flämta och slockna, kunde nya ljus tändas på de gamlas glöd.

För hoppets låga brinner för evigt och lyser upp mörkret till dagbräckningen.

Kommentarer till: "Tanis and the Hope" (4)

  1. hej. skulle man kunna få maila dig och så, och fråga lite saker och snacka? har kollat din blogg ett tag nu, mer och mer. och jag tycker att du är verkar vara en sån som fattar något! haha, det lät dumt, men hoppas du förstår😉

  2. vackert. var läste du det?

  3. jag tar bort din blogg från mina favoriter. jag följer inga bloggar längre det är bara ”jag”. liksom jag har ett eget ”jag” att leva med. jag hoppas att du en dag blivit bottenlöst less och uppgiven och börjar reda ut en sak i taget med hjälp av människor du tycker om. ensam klarar man sig inte länge, inte ens på hoppets låga. när jag försökt och liksom når en viss gräns när jag inte orkar mer och jag dras tillbaka (längtat tillbaka) har jag förstått att man ska bara fortsätta, som en jävla galning förbi den där gränsen. sen efter den gränsen ska man bara fortsätta och fortsätta framåt. aldrig sluta framåt. sjukdomen är att du ”vänder” vid gränsen och att det har varit så så länge att du lärt dig älska din sjukdom. men precis som man lämnar en kille som inte är fin nog… om man nu inte vill stå på botten alla sina dagar. hej och kram/karin

  4. fin text🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: