kampen mot anorexin

Svar på tal

Jag VISSTE att någon skulle kommentera att jag är minsann lika lat som sitter och klagar på min anorexi.

Jag valde dock att inte skriva något, för jag tyckte att det var så fruktansvärt UPPENBART. Men okay, för er två trögskallar som inte förstod:
JAG går inte fram till folk på fester, sätter mig i deras knä och ylar hur synd det är om mig.
JAG leker inte psykolog och klient med människor jag precis har träffat.
JAG sitter inte och berättar om mitt liv för folk jag precis träffat. (Vid närmare eftertanke, jag berättar inte för någon.)
JAG går inte runt och säger ”asså shit ba, jag är så JÄVLA full och HÖG, hiihi” för att i nästa sekund bryta ihop och förtroendefullt viska i närmaste öra: ”jag vet inte varför jag håller på så här…”
Om ni tycker att jag söker uppmärksamhet, så skulle jag vilja åka hem till er och bitchslapa er. Jag klagar ALDRIG i verkliga livet. Jag har en anonym blogg där jag öser ur lite dynga då och då. Om någon skulle komma fram till mig på riktigt och tycka synd om mig, skulle jag gå därifrån och aldrig mer se tillbaka.
Jag klagar inte i verkligheten. Jag tycker inte synd om mig själv – och fan er om ni tycker synd om mig. Det är inte synd om mig.

Jag är precis likadan som den där druggien, MEN jag trycker inte upp det i folks ansikten. Det är skillnaden, och enligt mig gör det mig jävligt mycket bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: