kampen mot anorexin

Somnade vid tio och vaknade varje timme fram till klockan fyra, då jag gav upp. Kommer inte ihåg drömmarna, men jag var sjöblöt av svett och hjärtat bankade som en stånghammare varje gång jag kastade mig upp ur sömnen.

Ni har rätt. På många sätt har jag gett upp. Jag vet inte vad jag ska kämpa för.

Skickade ett sms till Ida häromdagen: ”Ida, varför är det så svårt? Varför ska jag kämpa för andra när allt jag vill är att falla ner i mörkret?”

För det är det jag gör just nu. Jag lever, men jag är tom. Ihålig. Ihåligheten har en svart, bitter smak, men den känns ändå bra.

Ni vet hur minnet fungerar, att det ”glömmer bort” saker som får en att må dåligt? Jag tror att det är så jag gör just nu. Jag har stängt av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: