kampen mot anorexin

Vi är Ana, Ana är vi.

Jag är så glad att jag hittade din blogg, någon som beskriver allt precis som de är. Jag sitter med tårarna strömmandes ner för kinderna, varför gråter man inte för nåt, även om familjen hatar en o tar avstånd eller killen dumpar än eller vad som hälst, bara man har sin jävla anorexi kvar, sitt älskade lilla skötebarn! Man är helt resistent mot annan smärta men när de kommer till Anorexin då tar det luften ur än på en gång. 12,5 år jag orkar snart inte längre, vart fan ska de leda? när jag läser allt du skriver..de skulle lika gärna kunna vara jag. Du sätter ord på allt det som är jag. Jag är ledsen att du också är drabbad men tack, tack för att du får mig att inte känna mig ensam

Jag fick tårar i ögonen av din kommentar. Det ÄR verkligen så. Sparka mig, skrik åt mig, ha sönder mina ben, ha sönder mitt yttre, ta ifrån mig mina vänner och kärlek och familj, men ta inte Ana ifrån mig.

Jag skickade ett sms till mamma för bara en vecka sedan: ”mamma, gör inte så här. Ana är allt jag har, låt mig få ha henne”.

Varför har det blivit så här? Varför? Hur kan det mänskliga psyket bli så totalt… förstört? Vi hatar henne mer än allting annat, men utan henne är vi ingenting. Vi är Ana, Ana är vi. Hon är vår tröst, vårt stöd, vårt allt. Hur
kunde det bli så här?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: