kampen mot anorexin

När jag och min psykolog diskuterar min barndom kan det komma till vissa punkter där hon stannar upp, gör en konstpaus, ser mig djupt i ögonen och säger med eftertryck: ”Men det måste ha varit JÄTTEJOBBIGT, Paris.”

Jag tappar tråden i det jag pratar om och faller fritt. I alla tider har jag alltid varit stark. Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, kanske någon gång när jag har varit ensam i flera veckor, blivit bortglömd av mina föräldrar och får höra någon annan unge klaga på vad hon fick till middag. Då har jag gråtit en skvätt för att andra hade det jag inte hade: en familj och kärlek.

Sedan har jag alltid tagit mig i kragen och blivit en starkare person av det hela. Jag har lärt mig av det och jag har rest mig, gång på gång, efter varje besvikelse, utskällning, misshandel, våldtäckt, efter varje tillfälle där jag var helt ensam och oälskad.

Jag är en jävla stark person, men när folk visar sitt medlidande bryter jag ihop. Jag vet inte hur jag ska hantera det. För om någon annan tycker synd om mig så innebär det att jag har rätt att vara ledsen över det med.

Och är det något jag inte vill, så är det att vara ledsen mer. Jag vill dra ett streck över det som har varit – shit happens, och det har gjort mig till den människa jag är idag.

Jag är jag, och jag är stolt över den jag har blivit. Oavsett vad folk försöker trycka ner mig med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: