kampen mot anorexin

Vanliga frågor och svar

Jag får oftast samma frågor av folk som mailar, så jag tänkte sammanställa ett litet inlägg här, med vanliga frågor och svar.

Hur lång är du?
175 – 176 cm.

Hur mycket väger du?
För tillfället runt 46 kg.

Hur drabbades du? Hur gammal var du och vilka tankegångar var det som utvecklade sjukdomen hos dig?
Jag och min psykolog har kommit fram till att det började ungefär vid 13 års ålder MEN att tankegångarna alltid har funnits där. Det var många faktorer som påverkade att jag blev sjuk, bland annat:

1. Min pappa var träningsnarkoman/äta – nyttigt – narkoman.
2. Min mamma gick ner en väldig massa i vikt när jag var yngre.
3. Jag har aldrig känt mig älskad eller omtyckt.
4. Jag har bara känt att jag har dugit när jag har presterat – varit bäst.
5. Jag har extremt höga standards, mål osv för mig själv.
6. Jag har i princip bara haft dåliga förhållanden, som har brutit ner mig ännu mer.
7. Jag har i hela mitt liv varit uppvuxen i en värld där utseende betyder allt (även om detta är en liten del av det hela har det ändå bidragit. Jag lovar, det är inte kul att vilja glufsa i sig en McFeast medan resten av ens vänner sitter på Sturehof och surplar champagne och petar lite i deras skaldjursplatå.)
 

Hur har dina anhöriga drabbats av din sjukdom?
Jag har drivit dom ifrån mig. Jag har skadat dom, hatat dom, skrikit åt dom, slagit dom, ljugit för dom, stulit från dom. Lurat dom på så många sätt. Sårat dom på ännu fler.

Vad var det som fick dig att söka behandling? Blev du tvingad eller sökte du dig dit frivilligt?
”Tvingad”. Och tvingad.

Vad fick du för bemötande på de behandlingshem du varit på? Tycker du att du fått en bra behandling och hur har du svarat på den?
Psyk var inte kul. Massa blekfeta människor med död blick och tysta psykologer som nickar åt en. Det var hemskt.
Mando var lite bättre – mest för att man fick så mycket stöd av alla ätstörda runtomkring sig. En del av sjuksystrarna där var helt okay också. Behandlarna var – enligt min uppfattning – inte bra. Det behandlade en som ett litet barn.

Vad finns det för allmänna attityder mot ätstörningar?
Att vi är korkade. Att vi gör det för att vi är utseendefixerade. Att vi kollar på modeller och tänker ”åååh, så vill jag också se ut…”. Det funkar inte riktigt så.

Jag HATAR min kropp. Jag hatar den av hela mitt hjärta. Jag kan aldrig förlåta den för det den har hamnat i, och vad den har gjort mot mig, och hur svag den är. Det har inget att göra med hur Heidi Klum ser ut.

Tror du att jag har någon slags ätstörning, eller att jag helt enkelt bara är rädd för att gå upp i vikt, och att det inte är så farligt?
Lyssna nu på mig. Så länge du har ÅNGEST över mat, rädsla över att gå upp i vikt, försöker träna bort maten / spy upp maten, funderingar kring mat, ångest över din kropp, eller tar det här med bantning för långt, undviker vissa typer av mat, undviker olika tillfällen så som släktträffar, tjejmiddagar, bio, fester, alkohol osv för att det kan innebära mat, då är svaret JA, du har en ätstörning. Sök dig till Capio, Mando, SCÄS, BUP, vuxenpsyk, ungdomsmottagningen eller en privatpsykolog för att göra en ätutredning och vad du kan göra för att förebygga framtida bekymmer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: