kampen mot anorexin

Tårarna rinner nerför mina kinder. Jag borde inte skriva det jag tänker skriva nu, för jag vet att ni litar på mig och tycker att jag är stark.

Men jag är inte stark. Jag har varit, men jag är inte det längre. Jag ger upp nu. Varför?

Det här är min teori: antingen så blir man sjuk i en ätstörning för att man blir ät – störd (ja, med – ).
Eller så får man en ätstörning för att straffa sig själv.

Jag GILLAR hur min kropp lider. Jag gillar att se hur den mår dåligt. Jag gillar smärtan, för den tar bort smärtan på insidan. Jag gillar att se blod när jag skär mig själv. Jag HATAR min kropp. Jag har blivit våldtagen, slagen, misshandlad både fysiskt och psykiskt. Jag kan inte bli frisk från detta.

Jag kan inte bli frisk från något jag gillar. Jag ger upp nu, jag orkar inte mer.
Jag älskar er alla för att ni har varit sådant stöd för mig. Ge inte upp. Bli inte som jag, jag ber er. Dom flesta av er har så mycket framför er… ni är alla så vackra, smarta, underbara. TACK för allt!

(Och anledningen till att jag inte har någon bild till det här inlägget… ja, det kändes inte passande. Det här är nog ett av dom mest känslosamma inläggen jag skrivit någonsin, och ingen bild kan visa upp dom känslorna på rätt sätt.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: