kampen mot anorexin

Det här är stort hörni. Riktigt stort. Det slog mig nyss när jag stod och dammsög.
Jag vet varför jag fick anorexi. Jag vet varför. Det är en helt obeskrivlig känsla, att kunna säga exakt hur det gick till.

Under hela min uppväxt har mina föräldrar sporrat mig till att vara bättre, göra bättre ifrån mig, prestera bättre. Dom sade alltid att jag kunde bli precis det jag ville, om jag jobbade tillräckligt hårt för det.
Ingenting jag gjorde var någonsin bra nog. Jag var alltid näst bäst i klassen (enligt mig själv, jag var kanske bäst, men så såg inte jag det).

Jag ville bli omtyckt av alla. Jag ville vara bäst i allt, även populäritet. Jag började hänga med människor som höll på med droger, och tungt kriminella grejer. Riktigt allvarliga kriminella saker.

Så träffade jag Boyfriend. En kille som verkade vara för bra för att vara sann. Han var blyg, snäll, gullig, drack inte, rökte inte, höll inte på med droger. Han festade inte, han hade en perfekt familj.
Men skenet kan bedra. Först fick han mig att må bra, eftersom det var han som fick mig att sluta med droger. Han satte alltid mig först och fanns alltid där för mig.

Så är det inte längre. Nu när jag tänker tillbaka på det, så verkar allting så klart. Han sade åt mig vilka jag fick umgås med (ingen), han sade åt mig vad jag fick göra (inget) och vem jag fick prata med (ingen). Till slut blev jag så isolerad att jag bara hade honom. Någon gång under den här processen slutade jag att äta, för att jag ville vara perfekt. Jag ville vara perfekt för honom, för att han inte skulle tröttna på mig och inse vilket freak jag är på insidan.

Nu när jag väl gjort allting han bad mig om, så är det inte lika roligt längre. Jag duger fortfarande inte för honom. Jag är fortfarande inte perfekt, nästan 30 kg och många vänner mindre.

Förstår ni hur det hänger ihop? Jag har under hela min uppväxt fått höra att man alltid ska ge allt. 100% i allt. Och det gjorde jag i det här förhållandet. Sedan att det blev just mat har säkert med min pappas fobi för socker och fett och min mammas viktnedgång att göra. Men det kunde lika gärna blivit något annat, typ alkohol.

Fan vad läskigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: