kampen mot anorexin

En mammas oro



Mamma
satte sig ner framför mig imorse när jag satt och drack kaffe vid frukostbordet. Hon lade sina händer över mina och såg mig djupt i ögonen.

"Du äter väl medan jag är borta?" frågade hon med en orolig blick och ängslan i rösten.

Jag slog ner blicken, men kände hur det ryckte i mungiporna. Anorexin spann som en belåten katt inom mig. En vecka, med mina regler. En vecka av ren och skär svält. En vecka utan någon som ger en dåligt samvete, en vecka utan någon som tvingar en att äta.

"Ja" svarade anorexin. Och så har jag återigen ljugit för mina nära och kära.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: